Jag är normalt sett ganska tveksam till välgörenhet, inte till välgörenheten i sig men det ganska nedlåtande, postkoloniala och materialistiska synsätt vi har gentemot dem vi hjälper.
När kom vi på att livet inte går att leva utan en massa teknik, elektronik och hysterisk shopping? Att "köpa ett barn" och sedan prenumerera på det ter sig ganska märkligt för mig även om avsikterna är goda. Nu vet jag förstås att man inte köper ett barn i den bemärkelsen, men fundera en stund på hur de behövande framställs.
Jag tycker det känns konstigt att exponera människor som om de vore djur som man kan adoptera, inget ont om alla som ger till välgörenhet, det är medias framställning av oss duktiga vita som skyndar till och hjälper de stackars svarta barnen som jag värjer mig emot. För mig är inte välgörenhet mot tredje världen välgörenhet, det är en skuld vi betalar tillbaka för att ha sugit ut, terroriserat och exploaterat länder i nuvarande fattigdom under århundraden, när de hjälpta tackar för all vår hjälp ger det mig ångest. De är inte skyldiga oss något, jag önskar att de inte skulle behöva hamna i tacksamhetsskuld så att vi kan slå oss för bröstat över att vi hjälpt de "små liven" som jag vid flera tillfällen har hört folk säga med precis de orden.
Trots detta betalar jag en liten summa per år till WWF för att bevara den starkt utrotade tigerstammen. Djuren är så maktlösa, vi människor har i alla fall lite möjlighet att styra våra liv. Jag kanske är lite bitter, men man blir så ofta besviken på människor, men sällan på djuren. Så har jag erkänt min dubbelmoral, trots mina åsikter ger jag till välgörenhet ändå.  Vad tycker ni, håller ni med eller tycker ni jag har helt fel?